.svg)
.svg)
.svg)
.svg)
Sätt din kondition på prov med stans fem brantaste uppförsbackar.
Översikt: Maximera din cykelträning genom att välja en riktigt seg uppförsbacke. Det här är Stockholms fem tuffaste uppförsbackar för cyklister (du kan naturligtvis springa i dessa backar också). Är du ute efter den bästa utsikten snarare än de brantaste uppförsbackarna? Läs här. 🏙️
%201%20(1)%201.svg)
Hammarbybacken är inte en backe som naturen själv har skapat; den går uppför en kulle som är byggd med rester bland annat från Globen och Hammarby sjöstad som inte ligger så långt bort härifrån. Resultatet blev i alla fall en 93 meter hög kulle. Det här är en skidbacke på vintern. Men när det inte är vinter finns det gott om besökare som går eller joggar både uppför och nedför. Och det finns cyklister också. Men del verkar tycka att det är roligare att cykla nedför än uppför. Vad som är jobbigt med den här backen är gruset – och det är verkligen grus ända till toppen. Kasta på dig vandringsskorna och ge dig upp för backen, eller hitta massor av andra gratis saker att göra i Stockholm här. ⛰️
När vi mätte upp den här backen kom vi fram till att den är 800 meter lång. Och slutomdömet måste bli att den är riktigt jobbig. Framförallt är det psykologiskt jobbigt att inte få ordentligt fäste när det är som brantast. Men när man kommer upp väntar i alla fall en belöning, för utsikten är fin. Fast man får se upp så att man inte får en skidlift i huvudet. Sedan, när man ska ner, visar det sig att det faktiskt kan vara jobbigt med nedförsbackar också, i alla fall när det är brant och grus. Det är nästan så att man blir lite sugen på att ta liften ner, så att man känner sig lite fräschare när man cyklar upp igen. För man vill cykla upp igen – det här är en backe som ger mersmak.
Med smala däck får man inte bra fäste på de ställen där det verkligen är brant. Men alla delar är inte så branta. Så det går absolut att cykla med annat än en mountainbike här.
Tranebergsbron ser inte ut som en uppförsbacke när man ser den på långt håll. Men när man cyklar på den är den definitivt en uppförsbacke. Den kan vara riktigt seg när det blåser, det är nästan lite läskigt, för man kan fladdra in i räcket då. Ursprungligen var bron ett av Gustav III:s projekt, för han ville ha en bekväm väg till Drottningholms Slott. Kanske var det teatern vid slottet som lockade. Innan den första bron kom på plats fick kungen ta en lång omväg över Solna, och för att komma till Drottningholm med en rakare väg behövdes det två broar till – Nockebybron och Drottningholmsbron. Men de är inte lika kul om man letar efter uppförsbackar.
Om man startar vid Rålambshovsparken får man se upp lite, för det kan komma folk i full fart på cykel från båda hållen. Först kommer i alla fall en brantare del. Sedan planar backen ut och det blir en lång raksträcka med lätt lutning. Det är lite svårt att begripa om själva bron har börjat eller inte. På höger sida ligger Kristinebergs tunnelbanestation och bakom den fanns det faktiskt en utomhusvelodrom tidigare, Hornsbergsvelodromen. Här hade man SM-tävlingar i cykel på 1920-talet. 10 000 åskådare fanns det plats för. Velodromen revs ungefär samtidigt som den nya Tranebergsbron byggdes och på samma plats uppfördes så småningom det som idag är Kristinebergs IP. Enligt vår GPS-mätning är den här backen 850 meter. Och den är lika lång från andra hållet. Det är fin utsikt när man har kommit upp till toppen. Nedförsbacken efteråt är också fin.
Den här backen börjar i korsningen mellan Alviksvägen och Ålstensgatan nere vid Mälaren, den går uppför Ålstensgatan, förbi spårvagnsspåren och hållplatsen för spårvagnen, och fram till Ålstenskolan, och sedan – när man tror att den är slut – kommer en böj till höger där backen fortsätter ett tag till. I den södra delen av backen finns de berömda K-märkta funkisradhusen från 1930-talet (som ibland kallas för Per Albin-husen). Totalt finns det 94 sådana hus längs med gatan. Tanken var att Stockholms Stads tjänstemän skulle bo här. Men det var inte så lätt att få dem sålda när de var nya. Byggmästaren, Olle Engkvist, övertalade dock sin kompis, statsminister Per-Albin Hansson, att flytta in i ett av dem. Och då ökade folks intresse för att bo här. Varje hus är ett tvåvåningshus med 86 kvm boyta plus en källarvåning på 42 kvm. Fast Per Albins hus, på Ålstensgatan 40, är dubbelt så stort.
Så småningom passerar man på vänster sida ett riktigt bra glasställe, sedan kommer spårvagnsspår och hållplatsen Ålstensgatan på vänster sida. Här minskar lutningen lite. Tidigare gick spårvägen ända in till city. Statsminister Hansson tog den till jobbet varje dag. Han dog förresten just på den här hållplatsen, han fick en hjärtinfarkt när han steg av en dag i oktober 1946. Backen fortsätter sedan, med lite mer lutning, till Ålstensskolan och därefter fortsätter den faktiskt lite till, till vänster på Nyängsvägen. Stanna alltså inte vid Ålstensskolan, utan sväng vänster och fortsätt ända tills backen verkligen tar slut. Enligt vår GPS-mätning är den här backen 1000 meter lång.
Den här backen börjar på Högalidsgatan. Sedan svänger den och fortsätter uppför Tobaksspinnargatan. Backen är inte så brant och den är inte heller Stockholms längsta – den är ungefär 400 meter. Men den kan vara påfrestande i alla fall. Och den ger dig möjlighet till fin hipsterspaning. Du kommer väl ihåg vad en hipster är? En hipster är en ung, urban person som är trend- och modemedveten på ett känsligt sätt. Det här är personer som vet vad som är inne före alla andra – och när alla andra hoppar på tåget är det dags för hipstern att byta intresse. Det som är mainstream är inget för hipstern. Secondhandkläder, gärna rutig flanellskjorta, androgyn frisyr, skägg på killar – det är några hipsterattribut. Om du ska cykla i den här backen bör du överväga att göra det på en singlespeed – ett av hipsterattributen.
När man närmar sig den här backens början, vid Brunnsvikens nordöstra del, befinner man sig i ett ganska konstigt område. På ena sidan, till höger, har man den fantastiskt vackra Brunnsviken. Men till vänster är det ett enda gytter av motorvägar. Det här är platsen för korsningen mellan E4:an och E18 (alltså Uppsalavägen). Det är mycket trafik. Om man ska vara ärlig finns det ingen direkt anledning att stanna här. Det är en typisk så kallad icke-plats, en plats som man bara passerar och sedan glömmer. Den här backen finns i alla händelser representerad i Strava, en känd cyklingsapp. Appen visar att rekordet för att cykla upp är 38 sekunder. Det är ofattbart snabbt. Enligt vår GPS-mätning är den här backen 500 meter. Utsikten när man kommit upp är dock inte direkt spännande; slutet på backen är också en icke-plats.
